Englandsnav del 1: ESGJ-EGSC

Torsdag morgon. Jag vaknar och ser på klockan att jag försovit mig. Inte en bra start på resan. I full panik ringer jag och meddelar att jag inte sladdat av vägen på väg till flygplatsen och att jag nu är på väg. Först förbi jobbet för att hämta den digra bulletinen från LFV med väder och NOTAM för sträckan.

På plats på Axamo blev det ett par snabba kort på oss utanför flygplanet innan vi hoppade in och taxade ut.



Taxning ut till start bana 19 på Axamo.



Upp på level på flygnivå 85 mot första brytpunkten Anholt ute i havet. Perfekt väder för att gå on top. Väderrapporten visade på närmare 30 knop motvind hela vägen till England, surt som tusan att krypa fram med en groundspeed på 90-95 knop.



Taxning i Sønderborg in till tankstationen. I Sønderborg passade vi även på att äta en rejäl frukost i cafeterian innan vi åkte vidare mot Groningen.



Groningen besökte vi två gånger och så här såg det ut på andra inflygningen. Efter start märkte vi av lite problem med tändningen på vänster magnet så vi valde att vända tillbaks till fältet för att undersöka saken närmare. Vi fick tag på en tekniker på en av flygskolorna och han hjälpte oss tillrätta med tändstiften.



Medans vi väntade synade vi planen i hangaren. Här är ett exempel på sovjetisk flygindustri. Numera förmodligen använd för målflyg eller liknande. Efter ett par timmar var vi på väg igen.



På väg in i luftrummet kring Schiphol krävdes lite eftertanke. Flygledarna gormade mest på radion om att vi skulle hålla oss utanför kontrollerad luft vilket vi bekräftade högt och tydligt för att de skulle hålla sig lugna.



Klaffen ute på final in mot Oostende-Brügge International. Detta skitställe i Europa. Hela området kändes som en gammal öststatsflygplats. Slitet och jävligt och dyrt. Till råga på allt räknade dom oss som en crew och två passagerare vilket gjorde det ännu dyrare. Hade vi inte sagt till om att vi skulle gå som transit hade vi åkt på ännu högre kostnader.

Upplevelsen i Oostende blev inte bättre av att vi fick besked om att Duxford, vårt mål, tydligen ville stänga väldigt snart. Såpass snart att vi inte hade en chans att hinna fram i tid. Det blev till att börja leta alternativ. Inte nog med det så hade även våra färdplaner från Oostende till England försvunnit hos den engelska briefingcentralen.

Först ut som alternativ prövade vi lyckan med Stansted. Jag ringde in en ändring av färdplanen till Flight Planning Center och satte Stansted som destination. Jag fick även lite telefonnummer att ringa för att ordna en slottid. Vi gav dock upp när handlingbolaget på Stansted sa att de ville ha runt 2000 kronor för att ha oss där över natten. Vi tittade lite till på kartan och hittade Cambridge. Ett snabbt telefonsamtal dit visade att det var ett ypperligt fält som skulle ha öppet ett tag till. Nytt samtal till FPC för att ändra destinationen och raskt ut till planet för att dra iväg. Vi gick inte omvägen via Dover-Calais, utan en mer direkt track över havet. Flytvästarna var med och det var gott om båttrafik, så det kändes säkert.


Så här glad kan jag vara över att ha flugit in över den brittiska kustlinjen med målflygplatsen synlig på GPS:en.



I Cambridge hade de julgranen tänd. Grymt gott att ha kommit fram!


Taxichauffören var en underlig varelse som både gillade rökelse och inte hade en direkt aning om vart vårt hotell låg trots att det funnits på samma plats i 800 år. Jag upplevde även lite flygskada i form av att jag hela tiden lyssnade på radion som var på svagt i bakgrunden med allmänt tjatter på franska och försökte snappa upp anrop till Sierra Lima Victor.

På kvällen åt vi gott och drack lite öl innan vi totalt utmattade däckade på våra rum. Nästa dag skulle vi ju sitta ytterligare en hel dag i planet för att ta oss hem igen.