Då var det dags!

Beslutet är taget. Efter dagens utflykt(er) blev det klart vad jag kommer att lägga förmodligen all min fritid det närmaste halvåret på att göra: Jag skall lära mig flyga!

Tankarna på att ta ett flygcert har funnits i huvudet till och från i runt ett och ett halvt år. Nu är förutsättningarna rätt: Jag har ett fast jobb, jag har skolan avklarad och allt annat känns ok. I och med helgens tur till Axamo och flygklubben som hade öppet hus är det avgjort. Det går inte att bli annat än helsåld när man fått sig en vända över stan på 2000 fots höjd.

Vi fick med oss mycket nyttig information från klubbens medlemmar. Allt från formalia som måste klaras av innan och under skolningen till hur det fungerar rent allmänt i klubben. Självfallet måste man flyga lite och vädret var fint, så jag och E fick ta plats i varsin Jabiru för en kort spaka själv-runda. Jag har tidigare bara varit med i baksätet på skolchefens PA-28 vid ett tillfälle, men nu fick jag äntligen ta plats i rätt säte. På med headsetet, instruktören drar igång maskinen och ropar på tornet. Sen taxa över till plattan för motorcheck. Där fick vi sedan tillstånd att rulla fram till bana 01 efter en Cherokee som skulle iväg före oss. Efter Jabirun jag satt i kom E med sin instruktör. Det blev en lång väntan vid bankanten på att kärran före oss skulle taxa sina två kilometer till slutet på banan för att därefter lyfta. Vi fick till sist vårt klartecken för start och ramlade ut på banan. "Ja, så drar du full gas så kör vi" tyckte instruktören och jag var inte sen på att dra på. Fullt drag, bakåt lite med spaken och snart så lyfte vi uppåt. Instruktören fick självfallet hjälpa till på vägen upp med ett finger på flygspaken, det var lite småturbulent. Men så kom vi upp på 2000 fot och planade ut och där var det fint.

Vi svängde höger ut över Jönköping och fortsatte i riktning mot Huskvarna. När vi kommit en liten bit bort från fältet fick jag en kort genomgång av rodren och deras verkan (pinne åt höger och lite tryck med högerfoten, så åker vi till höger). Sedan fick jag ta kontrollen till större delen själv och meka runt lite och känna efter hur det känns att styra runt själv högt över marken. Lite småjobbigt sådär när man dels ska hålla koll på höjden, eventuella plan i närheten, horisonten och allt annat samtidigt som man gärna bara vill kika ut genom rutan och se vad som finns nedanför. Simultankapaciteten kommer snabbt hoppas jag.

Snart blev det dags att åka tillbaks till Axamo. Vi tog en runda över Jönköping igen för att se om det är möjligt att landa utanför vårt hus. Vi bedömde att träden måste bort och även lite belysning, men annars skulle det gå bra. När jag påpekade att bilarna som är parkerade på gatan kan innebära ett bekymmer blev kommentaren "njah, man ska inte hänga upp sig på smådetaljer". Skön inställning!

Nåväl. Vi kom in på basen och fick order från flygledaren att dra ut ordentligt på inflygningen då en kärra skulle ner före oss. Det blev en i mitt tycke ganska långsam inflygning även om vi lätt hade kunnat sakta ner ytterligare 20 knop utan problem. Jag har nog lite tid framför mig innan jag förstår att det går ganska snabbt även om det inte ser ut som det. Hursomhelst, ut med klaffarna och sedan en fin färd ner. Även om det är tråkigt att snart vara nere på marken igen så är ändå landningarna bland det härligaste med att flyga. Jag vet inte vad det är som gör det, men känslan när man glider fram mot fältet, får klart för landa och sedan viker av ner på finalen är ruskigt härlig.

Lite svajigt var det i den lilla storken på väg upp och ner, men jag förstår varför alla säger att det verkligen är att flyga och inte som med de lite större planen där det allmänna omdömet verkar vara att det är "åka med" eller "köra buss". Det lilla planet reagerade snabbt och lätt på alla roderkommandon och varje vindpust kändes.

Väl nere på marken stannade vi för att prata lite mer med folket i flygklubben som verkade nöjda med vårat beslut att ta cert båda två. Vi stannade även lite extra länge för att se när ett lite mer ovanligt besök av en rysk Antonov AN-12 skulle ge sig iväg. Kommentaren "den går inte på vanligt flygbränsle, utan dom pumpar in råolja i tankarna" förstod jag när den dånade iväg. Ruskigt långsamt och segt steg den i ett tjockt moln av rök. De övriga på plats ropade lustigheter som "ring brandkåren" vilket var väldigt passande, för det såg inte helt bra ut. Kul att ha sett ett lite mer ovanligt plan på plats i Jönköping. Till och med personal på flygplatsen skuttade ut för att ta kort på den (självklart har jag inte med mig kameran själv).

Men, vad står nu på tur? Tja, det är väl att fylla i alla papper som ligger och väntar hemma med medlemsansökan i klubben och tillstånd att få skola UL-B. En vända till polisen för att hämta lämplighetsintyg och en vända till skattemyndigheten för personbevis. Och inte att förglömma att boka tid hos en flygläkare för att göra en medical. Därutöver betala medlemsavgift till klubben och även kursavgift för om två veckor början teorilektionerna. Två gånger tre timmar i veckan på plats i klubbhuset och utöver det en massa läsande och klurande hemma. Skillnaden mot att läsa på högskolan blir att detta direkt leder till någonting riktig skoj och är väldigt intressant samtidigt. Sen att man får översätta teori i praktik ganska omgående är väldigt bra det med. December-januari räknar jag med att ta min första lektion i luften.

Skönt att det är på gång nu. Målet är att i slutet av nästa sommar kunna ta ett plan och flyga hem till västkusten istället för att sitta i en bil eller ta ett tåg. Nice!