söndag 26 april 2009

Sista skolflygningen

Under lördagens grillning i parken fick jag se att jag hade missat ett samtal, från ingen mindre än flygläraren. "Ah, han vill säkert skola i helgen" tänkte jag och fick mina misstankar bekräftade via röstbrevlådan. Skolning på söndagen var det som gällde.

Vid tolvsnåret var jag på plats på klubben och såg en PA28 ligga i varvet tillsammans med en Jabiru. I väntan på både plan och lärare satte jag mig och började summera timmar i loggboken och pratade lite med övriga som fanns på plats.

När läraren väl dök upp fick jag reda på att dagens pass skulle bli lite av en simulerad uppflygning, åtminstone skulle alla moment ingå. Jag fick en halvtimma på mig att göra planering för en lokal flygning som skulle gå via Vetlanda och Sävsjö. Efter lite räknande på kurserna kom jag fram till en flygtid på 50 minuter. Det var kraftiga vindar enligt väderrapporterna, 220 grader och 24 knop på 5000 fot.

Efter en repetition av JAR-OPS för att kolla upp planerings- och operativa minima gav vi oss ut till flygplanet. Ett kärt återseende av SE-ILV som jag inte flugit sen Englandsresan. Checklistan suger fortfarande för den individen men det är inte mycket att göra åt. Bara att följa den slaviskt som alltid annars.

Vi taxade ut till bana 19 för start och gav oss av mot Vetlanda. Efter start försökte jag sätta mig in i radiopanelen och de två garminpanelerna som jag inte lekt med på ett halvår. Ganska snart märktes även att kursgyrot som skall slava automatiskt inte slavade så bra, utan driftade iväg uppåt 50 grader på ett par minuter. Ganska dåligt när ett oslavat gyro driftar 15 grader på en timma (om jag minns rätt) och ett slavat inte ska drifta alls.. Needless to say så villade jag iväg lite på fel kurs.

Efter lite klurande lurade jag ut att jag låg för långt till höger på min track och svängde runt 40 grader vänster för att komma tillbaks på spåret. Då kom nästa dråpslag. Från CAVOK till regnskurar som begränsade sikten. I detta läge kändes flygningen inte alls kul och allt gick bara skit, men skam den som ger sig.

Jag hittade till sist var jag var på kartan och från den punkten och framåt hade jag stenkoll på vår position. Varje fråga om vilken sjö, väg eller å vi passerade kunde jag svara på omgående.

Efter passage av Vetlanda och Sävsjö bar det av hemåt. Det visade sig att den gamla radarstationen vid Malmbäck syns alldeles utmärkt från luften och agerar som ett bra riktmärke i navigeringen. Lustigt att jag inte sett den tidigare.

Vi flög tillbaks mot fältet för en bedömningslandning som gick ett par meter plus. Därefter lämnade vi norrut för lite övningar. På 3000 fots höjd fick jag demonstrera stall, vikning och branta svängar. Svängarna fick jag inte till, i huvudsak för att jag stirrade mig blind på instrumenten och försökte jaga nålarna. Det gick onekligen bättre när jag tittade ut och gick på visuella referenser utanför flygplanet i huvudsak. Över Risbrodammen fick jag motorbortfall som sig bör, men nödförfarandet sitter finfint i huvudet och det gick som det skulle.

Tillbaks mot fältet och mer bedömningslandning, även utan klaff. Jag fick även demonstrera motorbortfall i start vilket gick fint. Efter passet taxade vi tillbaks till klubben.

Omdömet blev att det kändes bra och att jag klarar en uppflygning om jag gör likadant. Självfallet fanns anmärkningar, och jag höll med om allihop.

Efter genomgång av alla papper (vilket tog ett bra tag) fick jag ge mig ut igen. Efter tankning gav jag mig upp i trafikvarvet och gjorde sju bedömningslandningar. Sex stycken blev pluslandningar och en blev markant minus. Såpass mycket minus att jag hade sopat med mig hälften av inflygningsljusen om jag fullföljt. Det måste jag låta bli på uppflygningen.

Därefter gav jag mig av norrut för lite övningar av branta svängar. Det var en perfekt planering av att lämna flygplatsen, för KIK:en ropade upp och meddelade att de ville taxa ut och starta vilket tar lite extra tid då det måste taxas på banan för start på 19.

Jag snurrade runt i fem minuter tills jag blev helt yr och valde att gå tillbaks mot fältet. En snabb koll på radion visade att KIK:en var på väg söderut så jag gick in mot fältet på 3000 fot och gjorde fler bedömningslandningar innan jag taxade tillbaks till klubben. Med dessa sista 45 minuter loggade så var min skolning avklarad.

På klubben blev det mer pappersjobb och inknuffande av flygplan i hangaren innan vi tackade varandra för utbildningstiden. Nu är det bara det sista momentet kvar att klara av: uppflygningen. Planet är bokat, kontrollanten är bokad, skolchefen är bokad. Snart gäller det.

2 kommentarer:

Bosse sa...

Lycka till med uppflygningen.

Marcus Rangell sa...

Tack Bosse!

Efter många om och men och förhoppningar är det nu så nära det bara kan bli. Kvällen läggs åt att läsa LFS2007:58 och annat liknande smått och gott.. ;)